När jag var såsom en liten palt brukade min salig mor emellanåt upplysa mig om att mitt rum påminde om Jerusalems förstörelse. Jag uppfattade frasen som en rätt tydlig kritik av mitt pojkrums städnivå, men referensen i övrigt gick långt över mitt huvud. Det tog ett antal år innan jag insåg om vad hon talade. Det finns nu något poetiskt över att jag, förvisso i spelform, avser att effektuera nämnda förstörelse. Vi får väl se om jag lyckas.

Spelet gavs ut av MMP för några år sedan och utspelar sig år 70. Romarna under Titus har under några år slagits mot judiska upprorsmän och avser nu erövra den judiska huvudstaden. Spelet handlar om striderna i själva staden, och kan väl därmed ses som taktiskt (om nu den termen är tillämplig).

Jag tillhör dem som av någon oklar anledning inte riktigt klickat med spel om antikens krig. Jag har ingen förklaring till detta fenomen, som för övrigt också omfattar medeltiden. Det kittlar inte på samma sätt som andra perioder. Det får därför ses som aningen ovanligt att ett spel om antiken kommer upp på bordet. Anledningen just nu är att det är rätt kort och enkelt. Sen är det faktiskt narrativt roligt.

Spelet är tämligen enkelt. Skalan på brickorna är inte definierad (men judarna kanske hade 15-20000 kombattanter så ni får extrapolera efter förmåga). Även tidsskalan är oklar. Systemet är av klassiskt area-snitt, aktivera en area och när gubbarna som gjort något är klara så flippas dom. När man slåss så slår man 2D6 plus offensivt värde mot försvararnas värde. Slår man över försvarsvärdet så tillfogas ett antal förlustpoäng. Har man spelat något spel med systemet så vet man hur det funkar, regelboken är typ 12 sidor.

Kartan tilltalar mig utförligt, detaljnivån gör att man lätt ser dramatiken framför sig. Varje area är namngiven efter någon lokal egenhet, så man vet om man fäktas över kapplöpningsbanan eller Israels pool. Man ser också det såklart helt hopplösa i judarnas uppgift, staden är omringad av flera romerska legioner som har tillgång till för tiden moderna maskiner. Min mammas uttryck blir begripligt.

Judarna är uppdelade i två grupper. Den yttre staden hålls av Simon och hans gäng (blåa brickor). Simon var en lite mer sekulär kille som blandade Robin Hood-stil med en del stråtrövarfasoner. Han konkurrerade hårt med Johannes (John i en kultur som kallar Karl för Charles). Johannes (lila brickor) tycker sig stå lite närmare gud och drivs mer av religiös övertygelse. De båda grupperna har svårt att samarbeta (historiskt gick dom långt för att sabba för varandra. även när belägringen pågick). Man ser också att Simon håller Herodes palats som viktigaste plats, Johannes håller Templet och tempelplatsen. Tar romarna båda de platserna är spelet slut.

Spelet lyfts avsevärt av att båda sidor får 3-6 kort per runda. Dessa skildrar händelser från slaget, möjliggör krigsmaskiner, reparation av murar och mycket annat. Det gör att spelets berättelse blir mycket roligare och att det blir väldigt spännande ftf.

Spelet är 8 turns. Tyvärr kommer en replay inte kunna skildra det drama som varje turn faktiskt innehåller, men jag ska försöka ge en bild av de större skeendena.

Efter den första turnen så ser det ut enligt bild. Det var bara i stadens nyare delar som striderna blev så intensiva så det är värt att rapportera.

Pressen mot stadens nyare delar var påtaglig. Flera legioner använde sig av belägringstorn och pressade murarnas försvarare över hela linjen. Båda sidor led förluster. På ett ställe lyckades romarna få upp en bräsch i muren och hundratals romare strömmade in i staden.

Simon skyndar till platsen. Väl på plats så använder han sig av ett stort antal kastmaskiner för att disorganisera romarna, sedan anfaller han med lätt infanteri. Kombinationen pressar romarna så hårt att de får offra förband för att hålla sig kvar innanför muren, med minsta möjliga marginal (en enhet kvar innanför muren som synes).

Det enda besvärande med den hårda motstöten var att Simon inte riktigt har resurser nog att reorganisera alla sina förband (judarna har en supply-nivå som sjunker över tid).

Johannes sitter i templet och tittar på. Han konstaterar förstrött att Simons förluster och bakslag är ett resultat av hans brist på tro. Det har inget att göra med att områdena närmast tempelplatsen är så vattensjuka så romarna inte kan använda krigsmaskiner där. Allt är i herrens händer.

Turn 2 är till ända. Legionärerna utnyttjade bräschen i muren och övermannade de fåtaliga och lätt beväpnade judar som fortfarande kämpade i stadens nyare delar. Romarna erövrade Golgata och har nu nått fram till den gamla stadens tjocka murverk.

Tack vare en allvarlig missbedömning från Johannes sida så går han lite för nära striderna och befinner plötsligt så nära romarna att han måste gömma sig bland tvättlinor och tomma matkorgar (hans frånvaro under turnen kostar 1 vp).

Titus själv går med på en temporär vapenvila, men inser snart att han blivit lurad av sina fiender och beordrar snabbt byggandet av en ramp som leder rätt in i Herodes palats! Simon skyndar dit med sitt tunga infanteri och snart kämpar hundratals män i palatsets trappor, rum och trädgårdar (den övre röda pilen visar var romarna trängt in i palatset).

Den nedre röda pilen visar var Johannes trupper står inför legionärer utan någon mur emellan! Det taktiskt riktiga vore kanske att dra sig tillbaka till tempelplatsen, men Israels pool kan inte ges upp utan strid, vad skulle gud säga?

Den judiska underhållssituationen förvärras ytterligare, det lätta infanteriet kastar ifrån sig fler spjut än man kan fylla på med. Det kan komma att bli ett större problem nu när romarna närmar sig stadens kärnområden.

Turn 3 blev en dramatisk omgång. Det romerska anfallet mot Israels pool råkade ut för ett allvarligt bakslag då de religiösa fanatikerna hade anordnat en fälla med fallande kolonner. Många legionärer blev försatta ur stridbart skick och judarna lyckades stå emot anfallet. Striderna pågår fortfarande i stadsdelen.

Vid Herodes palats så tar Titus själv befälet, men sekulära Simons krigare slåss som besatta. Vid turnens slut är försvararna nere på hälften, men palatset är fortfarande omstritt.

Judarna lyckas utlösa en räd mot den romerska logistiken, så det blir färre förstärkningar under rundan. I samma veva så passar ett antal av stadens mer prominenta familjer på att fly, men dessa fångas upp och tillfångatas – ett rejält judiskt bakslag (slår man 4 på 2d6 så kan det bli så).

Romarna lyckas också börja rasera murverket direkt vid tempelplatsen, så pressen på Johannes ökar. Ännu har ingen legionär tagit sig in i det allra heligaste, men nu måste judarna prioritera allt hårdare i ditt försvar.

Den inre stadens murar är ännu intakta, men romarna har under rundan byggt upp ett antal belägringstorn och är nu redo för att pressa sig vidare. Murarna är helt avgörande för judarnas förmåga att stå emot, det är en ständig kamp om att riva respektive reparera murverken.

Ett judiskt kort gör att spelet kortas ner till 7 turns, detta till priset av ett antal VP. Judarna behöver hålla ut fyra turns till för att undvika sudden death.

Turn 4. Det gnisslar lite i supermaktens maskineri. Herodes palats håller fortfarande (en dubbeletta var tydligen suboptimalt) och Titus svär så det ryker. Simon lyckas till och med få in lite lätt infanteri som förstärkningar.

Den enda ordentliga framgången var vid Israels pool. Judarna tog över en del romersk utrustning (fick göra om lätt inf till tungt), men vid motanfallet så möttes man av romerska testudos och pressades in mot tempelplatsen.

Romarna har nött på murverken på otaliga ställen, men frenetiskt arbetande judar har hela tiden återställt försvarsverken så gott det går. Ännu inga genombrott till den gamla staden, trots hårt tryck. Underhållet börjar nu bli ett problem, men ännu håller man!

Faller en murdel så kan det gå fort, men nu är tiden knapp för Titus. Vad ska kejsaren säga?

Turn 5. Efter omfattande förberedelser så lyckas den romerska ingenjörskonsten betvinga delar av försvarmuren och stadsdelen Tyropeon faller till inkräktarna. Romarna konsoliderar och förbereder anfall mot templets västra port (den västra muren är den enda del som finns kvar idag, det var en häftig upplevelse att vara där).

Själva tempelplatsen är under konstanta anfall och murarna är nu nere på en farligt låg nivå, dessvärre också på flera ställen så det blir svårt att reparera allt. En del av muren kollapsade då romarna underminerat den med hjälp av tunnelgrävning.

Titus blev nästan tillfångatagen under striderna, vilket ledde till en sämre samordning av de romerska anfallen (dom fick färre kort att agera med). Detta bidrog till Herodes palats fortfarande håller, även om det nu blivit en köttkvarn för försvararna.

Johannes på tempelplatsen har kallat till sig så gott som alla krigare som går att avvara från andra ställen. Det gör linjen i övrigt väldigt bräcklig, men gud har bara ett tempel här i världen, så det är ingen svår fråga.

Det här är andra gången jag spelar spelet och det påminner om förra gången i meningen att det turn 2-3 känns som det är över för judarna, men gradvis inser man att dom håller och plötsligt är det romarna som kämpar för att hinna nå sina mål. Mycket elegant på det viset får jag säga.

Turn 6. Simon är i praktiken avskuren men fortsätter att kämpa. Han och hans närmaste håller fortfarande ett par rum i palatset. Däremot så lyckas romarna nu ta sig över muren i stadens södra delar, något som binder upp allt fler judiska krigare. Man tar sig även över de raserade murarna och in på själva tempelplatsen med ett betydande antal legionärer.
’
Romarna har nu så mycket folk på plats att det enbart är stacking-reglerna som hindrar dem från att fullkomligt köra över försvararna. Romarna har en gräns på 5 per area, judarna 6. Det påverkar spelets flöde och gör att varje beslut spelar roll, man kan helt enkelt inte utnyttja sitt övertag så lätt.

Johannes får hjälp från ovan (eller av utspelade kort) för att hålla ihop templets förvarare. Jesus kanske jagade ut månglarna ur templet, att köra ut romerska legionärer är en betydligt brantare uppförsbacke!

En turn kvar i vad som rimligen kommer att bli min kortaste replay någonsin, från start till mål på mindre än ett dygn. Det finns något tilltalande med semester ändå.

Turn 7 är slut och bilden visar spelets slutläge. Både palatset och templet håller, till priset av stora förluster. Historiskt sett blev Simon avrättad (kastad från en klippa) och Johannes fick livstids fängelse. Templet förstördes och på platsen finns idag en moské. När tempelplatsen återerövrades av Israel 1967 så var det enormt känslosamt i den nygamla nationen.

Speltekniskt slutar det med en romersk seger, 22-16 i VP. Romarna hade lite tur med korten ur VP-synpunkt, det hade varit sannolikare med oavgjort om jag slagit mindre dåligt vid två tillfällen. Det antyder att spelet är välbalanserat. Judarna led mycket större förluster, jag tror systemet är byggt på det viset.

Spelet är faktiskt riktigt roligt (fast det är antiken). Man kan ställa upp och läsa reglerna på en kvart och sedan spela igenom ett helt parti på ett par timmar (om man inte lider av svårartad AP). För mig tog en turn kanske 10 minuter, men rimligen våndas folk mer när deras heder, ära och intelligens är under prövning face to face. Ingenting är svårt men besluten är inte glasklara och korten hjälper narrativet att växa (vilket även grafiken gör).

Jag tror det här kommer att bli ett utmärkt sidospel/söndagsspel på FF, man hinner med det samtidigt som det funkar bra som spel. Jag vet inte vad jag ska säga som kan vara negativt, det hela fungerar bra.

Det kanske finns något mer spel om antiken som också är roligt? Verkar dumt att chansa.