Reglerna publicerades under beskydd av den preussiske prinsen Wilhem som blev imponerad av dem efter ett kvällsspel.
Prinsen rekommenderade sedan reglerna till chefen för den preussiska generalstaben, general von Muffling, som slutligen gav von Reisswitz audiens.

Inom några dagar fann sig Reisswitz kallad till att presentera sig, med spelet, för von Muffling, chef för den preussiska generalstaben.
Gruppen befann sig i närvaro av hela generalstaben och von Muffling introducerade dem med orden, ”Gentlemen, herr löjtnant von Reisswitz kommer att visa oss något nytt”.
Dannhauer kände att det var en tydlig brist på entusiasm hos von Muffling men Reisswitz lät det inte avskräcka honom.
Han lade ut sin karta och frågade generalen om han ville ge dem en allmän idé för en manöver och utse två officerare att vara befälhavare för båda sidor.
Två ur Reisswitz grupp agerade som underordnade befälhavare.
Den ena gruppen fick lämna rummet medan den andra informerades och Reisswitz var noga med att påpeka att varje sida bara skulle få den information om fienden som de kunde ha i verkligheten.

När spelet började utvecklas blev Von Muffling mer och mer intresserad tills han till slut utbrast: ”Det här är inte ett spel, det här är en krigsövning! Jag måste rekommendera det till hela armén!”
Von Muffling var så gott som sitt ord och nästa nummer av Militair Wochenblatt innehöll en rekommendation där han säger: ”Vem som helst som förstår de saker som har betydelse för ledarskap i strid kan omedelbart delta i spelet som befälhavare, även om han inte har några tidigare kunskaper om spelet eller aldrig ens har sett det förut”.

Under tiden gav kungen instruktioner att en kopia av spelet skulle levereras till varje regemente i armén.

Men effekten av detta första militära krigsspel hade varit betydande. Reisswitz arbete imponerade särskilt på en Leutnant Helmuth von Moltke som 1828 grundade en krigsspelsklubb kallad Kriegspieler Verein som snart började ge ut sin egen tidskrift.
Detta höll intresset för krigsspel vid liv och när von Moltke blev stabschef 1837, stödde han officiellt krigsspel från toppen.
Hans inflytande hade den önskade effekten och 1876 publicerades ytterligare en uppsättning tyska krigsspelsregler, denna gång av överste Wilhelm von Verdy du Vernois.
Vernois system var en ”fri” Kriegsspiel i motsats till Reisswitz stela variant.
Detta innebar att de flesta beräkningar och tärningskastning eliminerades till förmån för en domare som skulle bestämma resultat baserat på situationen och hans egen stridserfarenhet. Oavsett om det var ”fritt” eller ”stelt” hade krigsspel blivit en stöttepelare i tysk militär träning.

Andra länder runt om i världen blev intresserade av tyskt krigsspel som ett resultat av det fransk-preussiska kriget 1870-71.
I denna konflikt besegrade preussens milis- och reservbaserade arméer på ett avgörande sätt Frankrikes fullständigt professionella armé, som då troddes ha haft de bästa soldaterna i världen.
Många trodde att krigsspel delvis användes för att framgångsrikt kompensera för Preussens beroende av en armé av reserver och Landwehr.

Från den tidpunkten började alla länder att bygga imitationer av tyska system samt att utveckla sina egna.

Under åren fram till andra världskriget uppfann den tyska generalstaben Blitzkriegs taktik (som vi idag antagligen skulle kalla "manöverkrigföring") och utforskade dess implikationer med krigsspel. 
Både Japan och USA använde krigsspel i stor utsträckning under mellankrigstiden, liksom både Sovjetunionen och USA under det kalla kriget. 
Det första Gulfkriget hade krigs-spelats i avsevärd detalj många gånger, inklusive en iteration som slutfördes bara veckor innan Saddam Husseins stridsvagnar rullade in i Kuwait (vars resultat var grundläggande för utvecklingen av general Schwarzkopfs krigsplaner).

Avalon Hills framväxt

1953 inträffade det en revolution inom det kommersiella krigsspelsområdet.
Det var samma år som en ung man från Baltimore publicerade det första krigsspelet av kartong och papper.
Charles Roberts utvecklade ett spel som heter Tactics.
Spelet använde en kartong med små kartongbitar som kallas ”brickor”.
Brickorna trycktes med militära symboler som angav vilken typenhet som representerades samt med siffror som kvantifierade sådant som rörelse och stridsstyrka.
Spelet skildrade två tänkta makter efter andra världskriget och blev omåttligt populärt efter att det släpptes av Stackpole Books.
Roberts spel hade ett antal fördelar jämfört med de figurer som hittils använts för att simulera strider på brädet.
Hans brädspel var billigare än figurer och behövde inte målas och krävde mindre plats för att spela.

Kartong-krigsspel var också lättare att spela solitärt kan enkelt simulera krigsnivåer (operativa eller strategiska) ovanför den taktiska slagfältens figurer.
Roberts blev så uppmuntrad av spelets framgång att han startade sitt eget företag dedikerat till att publicera historiska brädkrigsspel.
Från den tidpunkten blev hans Avalon Hill Company den framstående ledaren inom sådana spel, och publicerade över 200 000 enheter bara 1962.
Företaget var också innovativt och kan tillskrivas att ha etablerat hexagonen som standard för att dela in slagfältet för att reglera rörelse.
Titlar inkluderade Gettysburg, D-Day och Stalingrad.
Företaget gick i konkurs 1964 av en mängd olika anledningar, inte minst var en växande misstro mot allt militärt på grund av problemen i Vietnam.
Monarch Printing tog dock Avalon Hill, och företaget fortsatte att publicera krigsspel tills det blev uppköpt av Hasbro.
1969 skedde även en annan sak värd att notera för kommersiella hobbykrigsspel. Detta var utgivningen av Strategy & Tactics Magazine av Christopher Wagner och senare James Dunnigan.

Tidningen var unik genom att den inkluderade ett papper- och motkrigsspel som stödmaterial för sin militärhistoriska huvudartikel.
På så sätt kunde tidningen få mer exponering för den kommersiella krigsspelindustrin genom att erbjuda en produkt som tilltalade amatörhistoriker såväl som spel-intresserade.

Liksom Avalon Hill så fick S&T ekonomiska problem och ägandet bytte ägare många gånger. Tidningen existerar dock fortfarande och har till och med skapat en imitation i form av Command Magazine och nu finns även publikationerna Modern War och World at War.

Framgångarna med Avalon Hill och SPI var tillräckligt bra för att ge upphov till en uppsjö med nya krigsspels-företag att etableras såsom exempelvis Game Designers Workshop (GDW), Tactical Studies Rules (TSR) och Clash of Arms (CoA).

Storhetstiden för SPI kan anses varit 1975 – 1981 då dom sålde för $2 milloner dollar på en marknad i recession med hög inflation.

Felsatsningar och att marknaden började flytta över sitt intresse till de nya spelen som hade anlänt (Rollspelen) satte SPI på obestånd vilket slutade med att företaget togs över av TSR.
Under 80-talet så förde krigsspelen en tynande tillvara i rollspelens skugga och på 90-talet så slog Magic igenom och samlarkortens (”Collectible Card Games”, CCG) era tog fart vilket fick krigsspelen att glömmas än mer.
För att överleva började företag som GMT Games att lägga upp planerade spel på sitt P500-förhandsbeställnings-system då marknaden var så svag att en felsatsning på ett spel som visade sig inte sälja riskerade att sänka företaget.

Här någonstans så börja det det vända för krigsspelen igen i samband med att CCG-marknaden kollapsade.

Krigsspelen är idag en etablerad subkultur bland dom analoga spelen tillsammans med sällskaps-spelen, samlar-kortspelen och rollspelen.

En bra indikation på det är att ta en titt på mängden speltillverkare som går att hitta på vår länk-sida även om storhets-tiden från 70-talet när krigsspelen var den huvudsakliga flugan på spelmarknaden nog aldrig kommer åter.

Om du vill läsa mer om krigsspel och dess historia så finns den här analysen från RAND även om den numera är gammal så går den in på mer detaljer och är fortfarande relevant.